Distansarbetets fallgropar

Många av oss har under det senaste året blivit ”tvingade” till distansarbete. Vi har alla – både som individer och som delar av team eller organisationer – genomfört en digital språngmarsch utan like. Det är också något förmän och chefer gärna lyfter fram, önskad utveckling som skett snabbare än förväntat.

Bra så. Som chef i en skola är jag stolt och glad över de framsteg vi alla gjort med att bedriva både vår kärnverksamhet – utbildning – och administration på distans. Att jag dessutom är chef för en enhet där två konservativa branscher (naturbruk och utbildning) möts, gör att framstegen känns som verkliga sjumilasteg. Av erfarenhet vet jag att många förväntar sig ett ganska traditionellt och ”handgripligt” ledarskap, vilket är helt naturligt i en yrkesskola.

Då man arbetar på distans börjar människorelationerna fort kännas avlägsna. Samtidigt fortsätter mängden data i arbetslivet att öka. På distans har man inte samma möjlighet att spontant kolla upp data eller rutiner med kollegan eller förmannen som på arbetsplatsen.

Känslan av att inte veta eller känslan av att göra fel smyger fram och lindar sig i all tysthet kring distansarbetaren.

Också på distans uppstår lätt behovet att klä sig i en viss roll, ”arbets-jaget” – men det behöver du inte! Du får vara dig själv, det är med stor sannolikhet på de premisserna du i tiderna är anställd. Olikhet är styrka i ett team och i en organisation.

I en modern organisation är självledarskap ett eftertraktat kunnande hos medarbetaren. Samtidigt tillför avancerade ledningssystem allt fler mätare med vilka vi följer upp målnivån. Att kräva ett ökat självledarskap samtidigt som kraven allt tydligare följs upp är som uppbyggt för en konflikt och kräver att också ledarskapet förändras.

Att leda sitt eget arbete är inte helt enkelt. Man lägger lätt ribban för högt och om något inte funkar har man endast sig själv att skylla. Om man dessutom har bara sig själv att diskutera med hamnar man lätt in i en ond cirkel. Allt var lättare förr då chefen tydligt sa vad man skulle göra och hur, och om något gick fel kunde man alltid skylla på chefen. Eller?

Att leda sitt eget arbete är framför allt att hitta sin egen roll i teamet/ organisationen och att planera sitt eget arbete tillsammans med sina medarbetare. Chefens – förmannens – roll är coachande med en meningsskapande kommunikation, d v s att hjälpa alla att hitta sin roll och sin uppgift i arbetsgemenskapen.

Hur gör vi det på distans?

Mitt bland alla e-verktyg är god kommunikation fortfarande och igen det centrala. Att kunna lita på sina medarbetare, att fortsätta vara sig själv, att acceptera att allt inte alltid gick som det skulle.

Verktygen har vi men i den nya arbetsmiljön är det rutinerna som saknas.

Hooray, teamwork är tillbaka, om än på distans!

Artikeln har inspirerats av intervjun med organisationspsykolog Antti Kauppi i
Helsingin Sanomat (18.1.2021).

Hundra dagar kvar

Idag är det exakt 100 dagar kvar till kommunalvalet. Jag är tacksam för förtroendet att ha blivit nominerad till kandidat för Svenska folkpartiet och vill fortsätta arbetet för en fungerande vardag och en hållbar framtid i Pargas.

Bild på Tomas Björkroth

För mig innebär en fungerande kommun god service för oss som redan bor här och att staden välkomnar inflyttning. Fungerande förbindelser och ett brett serviceutbud betjänar såväl näringslivet som kommuninvånarna.

Också kommande generationer behöver få njuta av vår unika skärgårdsnatur. Närmiljön beaktas i många av de beslut som görs men det behövs ett helhetsperspektiv och ett arbetssätt som inkluderar oss kommuninvånare.

Både vardagen och framtiden kräver dialog och intressebevakning. Beslutet kring idrottshallen i samband med det nya skolcentret är ett konkret exempel på att man KAN få till en förändring.

Trafikfrågor och näringslivsutveckling är aktuella just nu och vi har också en vårdreform på kommande. Att få alla bitar att falla på plats kommer att kräva mycket samarbete på många plan. Jag ser fram emot att få kavla upp ärmarna för en fungerande vardag idag, och i framtiden.

Debatten som gick åt skogen – #suomalainenikimetsä

Yle:s dokumentär om gamla skogar, Suomalaiset ikimetsät, har väckt livlig debatt på de sociala medierna.

På basen av kommentarerna skulle man inte tro att det är samma program tittarna tittat på: en del tycker att programmet är det [ur skogsindustrins synvinkel] mest fördomsfulla någonsin, medan andra ser programmet som ett upprop till åtgärder för att rädda de sista spillrorna av den finska urskogen från en slutlig undergång.

Eftersom dokumentären berör naturbruk och det kanske mindre uppmärksammade av de två största miljöhoten idag – utarmningen av den biologiska mångfalden (klimatuppvärmningen är det andra) – vill också jag komma med ett inlägg i diskussionen.

Det handlar alltså om skyddandet eller utnyttjandet av skogarna i vårt land. Och som det så ofta går på sociala medier uppstår två läger: för eller emot, svart eller vitt. Varför är det så svårt att se gråtonerna i en diskussion där antalet sanningar är fler än två?

Dokumentären har helt rätt i att en stor del av naturens artrikedom finns i gammal skog, likaså att andelen gammal skog i Finland minskat under de senaste hundra åren (även om andelen gammal skog ökat något i Södra Finland under de senaste decennierna). Förutom att den totala arealen gammal skog har minskat, är ytorna också splittrade så att många hotade arter riskerar isoleras i sina små levnadsmiljöer.

Jag vill klargöra min egen åsikt i frågan redan här: vi måste skydda de gamla skogar vi har kvar, men naturskyddet behöver ske i dialog med möjligheten att utnyttja skogarna på olika sätt.

I dokumentären visas bilder på stora kalhyggen, våldsam markbearbetning på kalytorna och obefintliga skyddszoner t ex längs vattendrag; något vi alla kan vara överens om att inte hör till modernt skogsbruk. Inte heller dikas myrmarker längre, även om dokumentären lyfter fram det som ett hot mot orörda naturtyper.

Likaså visas björnar som betar blåbär och otaliga natursköna scener som jag nog kan hålla med om att klart insinuerar att skogsbruket håller på att kål på alla kvarlevor av gammal skog vårt land.

Mot den bakgrunden kan jag förstå att dokumentären väcker åsikter som så kraftfullt framförs på sociala medier: det finska skogsbruket är inte hållbart, vi måste skydda våra skogar bättre, skogsbranschen måste utvecklas till att bättre beakta naturskyddet och så vidare.

I dokumentären lyfts också fram ”fakta” att ”det uppstår ingen ny urskog”. Om definitionen på urskog/ gammal skog är att åldern är över 140 år, hur klassas dagens hundraåriga skogar om fyrtio år?

Varför lämnar man oberättat att biomassan i de finländska skogarna har ökat markant under de senaste hundra åren, eller att kolbindningen är som störst då tillväxten är som snabbast, d v s i förhållandevis ung skog?

Skogsindustrins förtjänster är ett kapitel för sig, men tänker sig någon att man kan förbise skogsindustrins fundamentala roll som en del av bioekonomin eller näringens nationalekonomiska betydelse? Att (gammal) skog är för värdefull för att kategoriskt omvandlas till cellulosa då tillväxten avtar vågar jag nog påstå att också skogsägare och skogsindustrin är överens om.

Varför kan ”urskogsnationalisten” inte dra jämt med ”skogsindustrinationalisten” (begreppen lånade från dagens HS). Parternas värderingar är i grund och botten samma, det finns en samsyn kring att gammal skog är värdefull.

De värdena är utnyttjade också i dokumentären Suomalainen ikimetsä. Om de sedan använts rätt eller fel, det får var och en avgöra själv.

Beakta alternativa lösningar för gymnastiksal i skolcentret

Insändare i ÅU 5.12.2020

Osäkerheten beträffande utformningen av gymnastiksal i anslutning till det nya skolcentret gör att diskussionen går het. I stället för att tävla om vem som ropar högst skulle det vara mer fruktsamt att söka bästa möjliga lösning. I diskussionen har också kastats fram nya idéer som skulle vara värda att beakta, innan den slutliga planen slås fast.

De 320 m2 som nu ingår i planen har konstaterats vara ett för litet utrymme för såväl skolans gymnastikundervisning som för idrottsföreningarnas användning. Ändå skulle i synnerhet idrottsföreningarna vara i skriande behov av träningsutrymme vardagskvällar – och är också beredda att betala för användningen.

Ett förslag som behöver beaktas är att slopa byggandet av den nu planerade lilla gymnastiksalen i samband med skolcentret och i stället bygga en hall på t.ex. 800 m2 på andra sidan Skolgatan, mellan Malms skola och det nya skolcentret. För en hall på 800 m2 kan det beviljas statsbidrag. Såväl ett eventuellt statsbidrag som inkomster från användarna skulle sänka stadens kostnader i det projektet.

Med denna plan skulle både utbildning och idrottsverksamheten få det de behöver utan att tilläggskostnaden för staden blir oöverkomlig.

Conny Granqvist, ordförande för SFP:s lokalavdelning i Pargas
Tomas Björkroth, ordförande för SFP:s Väståboländska kommunorganisation (VÅKO)

Hej, hur går det för dig?

Publicerat i ÅU 21.4.20 och PK 23.4.20

Övergången till distansundervisning i skolorna lyfter fram nya fenomen av vilka kontakten till elever och studerande är ett. Både som föräldrar och som verksamma i skolvärlden vill vi fästa uppmärksamhet vid ungdomarnas situation i undantagsläget orsakat av Corona-epidemin.

För oss vuxna är det lättare att förstå behovet av kontakt och stöd hos småbarn än hos ungdomar. Ungdomarna lämnas lätt ensamma med antagandet att de tar kontakt vid behov, vilket för många kan vara svårt. Hemmets eller uppväxtkulturens samspel inverkar på sättet att be om hjälp vid behov också i tonåren. Den starka självständighetsutvecklingen kan ytterligare öka viljan att klara sig själv, eller åtminstone utan hjälp av föräldrarna.

Kan vi vuxna förvänta oss att ungdomen aktivt är i kontakt för att få hjälp med sina frågor?

Vi tycker att det är viktigt att inse att ansvaret för kontakten ligger på oss vuxna. Det kan vara en hög tröskel för en ungdom att vara i kontakt till skolan och läraren i synnerhet, nu då rutinerna är nya och allt sker på distans. Det är läraren som behöver ta initiativ till och föregå med exempel för kontaktskapandet. Då blir det nya småningom rutin och jämnar vägen för en kontakt också från den unga. Vi föräldrar kan stöda ungdomarna i att ta kontakt, konkret t ex genom att tillsammans planera hur man gör det.

I vårt skolsystem finns en strukturell skillnad mellan låg- och högstadierna. I lågstadiet har klassläraren en naturlig kontakt med klassen i o m att hen har hand om undervisningen i de flesta ämnen. En klassföreståndare i högstadiet kan ha väldigt få timmar med ”sin” klass medan ämneslärarna har väldigt många grupper i sitt kontaktmässigt splittrade schema. I normala förhållanden är detta ett bra och fungerande system men nu då den naturliga dagliga kontakten mellan lärare och elev saknas, ökar risken just för ungdomar i högstadieåldern att falla emellan.

Skolan behöver se till att också läraren får den hjälp och det stöd hen behöver. Skolan behöver ge läraren tillräckligt med resurs för att också kunna kräva att kontakten till eleven är tillräcklig. Vilken mängd av kontakt som är tillräcklig beror förstås på många faktorer men en daglig ”live-kontakt” mellan skolan och varje elev ser vi som någon form av miniminivå.

Ibland kan något så enkelt som ett samtal med frågan ”hur går det för dig?” göra skillnaden.

Sari Ahlqvist-Björkroth, PsD, universitetslektor
Tomas Björkroth, enhetschef vid Axxell Utbildning Ab

 

Jämställ försäljning av viltkött med andra naturprodukter

Motion på Svenska folkpartiets partidag 2020

”En fysisk person kan samla olika vilda växter, bär, svampar och kottar samt andra motsvarande naturprodukter i skog eller på annat håll i naturen. Han eller hon kan använda de insamlade naturprodukterna i sitt eget hushåll eller sälja dem. Inkomst av sådan försäljning av naturprodukter benämns nedan inkomst av naturprodukter. För användning av självinsamlade naturprodukter i eget privat hushåll uppkommer ingen beskattningsbar inkomst för insamlaren. Inkomst av naturprodukter från försäljning av naturprodukter är under särskilda förutsättningar skattefri inkomst i inkomstbeskattningen och inte heller moms behöver nödvändigtvis betalas” (www.vero.fi).

Den ökande stammen hjortdjur är också en stor naturresurs, som inte tas tillvara i tillräckligt stor grad. Tidigare har jägare använt sig av bytet själv, men nuförtiden finns det mer hjortdjur i skogen än vad jägarna klarar av att ta hand om. Det finns en marknad med tillhörande säljkanaler för hjortkött, men problemet är att få hjortköttet in på denna marknad. En av orsakerna är beskattningen som gör att jägaren är ålagd att betala inkomstskatt på det byte som han för till försäljning. Om man i beskattningen skulle jämställa hjortkött med andra naturprodukter (växter, bär, svampar och kottar) blir det enklare och mer attraktivt för den enskilda jägaren att föra även mindre partier hjortkött till försäljning.

SFP i Pargas föreslår:

  • att SFP verkar för att försäljning av viltkött klassificeras som en naturprodukt jämställt med andra naturprodukter såsom växter, bär, svampar och kottar.

Kandidat i kommunalvalet 2021

Jag tackar för förtroendet att ha blivit nominerad till kandidat för Svenska folkpartiet i kommunalvalet 2021. Jag ställer upp valet för SFP för jag vill fortsätta vara med och utveckla Pargas till en bättre stad för oss alla.

SFP nominerade de första 10 kandidaterna i Pargas till kommunalvalet 2021.

Politik handlar om helheter. Politik handlar om att göra tillsammans. Pargas är vår helhet som vi skall arbeta för, tillsammans.

Under den pågående fullmäktigeperioden har SFP tagit ansvar i barnskyddsfrågan och i Arkea-affären och gjort ställningstaganden beträffande trafik och postutdelning i staden, bland annat. SFP är partiet som tar ansvar, också i svåra frågor.

Arbetet som påbörjats med skolfastigheterna på flera håll i staden kommer att fortsätta långt in i nästa fullmäktigeperiod. Det är inte ett enkelt pussel att lägga, då vi förutom att se till att vi har sunda och trygga skolbyggnader för eleverna, samtidigt vill utveckla pedagogiken och samarbetet mellan skolorna. SFP är partiet som klarar av att ta hand om helheten.

Själv vill jag arbeta för att våra ungdomar också i framtiden skall kunna välja bland samma utbildningsutbud som vi har idag. En annan stor fråga är hur staden på bästa sätt skall erbjuda social- och hälsovårdstjänster tills sote-reformen har rotts iland.

Inom SFP arbetar vi för konkreta förbättringar för alla. Små förbättringar under de senaste åren har varit att medel för grundskolans klassresor finns kvar i stadens budget, sundkanten har piffats upp och fått ny belysning, Houtskär har en fungerande och miljövänlig mattvätt, för att nämna några exempel.

Följ mig gärna på Facebook och prenumerera på mitt nyhetsbrev för att hålla dig uppdaterad med åsikter om aktuella frågor i Pargas.

Jordbruket i kommunalvalet

Mitt inlägg i den allmänpolitiska debatten under partifullmäktige 7.3.20

Bästa partifullmäktige,

Beträffande hur vi i SFP närmar oss och talar om jordbruket tycker jag att vi börjar i fel ända och vi använder oss av fel ord.

Nu är jag inte jordbrukare och har inte som avsikt lyfta upp jordbruket som företeelse i sig, utan jag vill lyfta fram faktum att jordbruket har en central roll i många helheter som är mycket större än den enskilda näringsgrenen. Jordbruket är en verksamhet som har en inverkan på om och hur vi når många av FN:s globala mål för hållbar utveckling: hållbara samhällen, hav och marina resurser, ekosystem och ekologisk mångfald. Åtminstone.

Jordbruket är en näring som är en del av bioekonomin i vårt land, ett stort kluster som med en värdeökning på 25 miljarder vilket motsvarar >10% av Finlands BNP. Livsmedelssektorns andel av bioekonomiklustret är ca 4 miljarder.

Ändå är livet lokalt. Så också jordbruket, så ock kommunalvalet.

Jag tror att de flesta av oss inser att jordbruket har en viss betydelse i närmiljön i stora delar av landet. Jordbruket står för ett antal arbetsplatser direkt men de flesta av oss kanske inte tänker på hur många arbetsplatser jordbruket står för indirekt. Förädling från frö till bröd är en lång värdekedja i sig som beskrivs av antalet arbetsplatser inom livsmedelssektorn (340 000) jämfört med antalet jordbrukare i Finland (48 000). Om vi talar om jordbruk talar vi alltså om en näring som lokalt direkt påverkar 340 000 människors arbete, inte ”bara” 48 000.

Jordbruket har en stor betydelse också i städerna. Där konkretiseras jordbruket i brödet eller mjölkburken man köper i butiken. Och därför borde jordbruket lika intressant för de av oss som bor i städerna eller saknar den direkta kopplingen till jordbruket. Mina föräldrars generation sa att vi, som då var barn, har tappat kontakten till matproduktionen. Tyvärr lever många unga i min ålder också upp till det påståendet.

Idag är livet också globalt.

Jordbruket ses ofta som en motpol eller hot mot vår närmiljö eller naturskydd överlag. Så får det inte vara utan vi måste vara föregångare i att tala om jordbruket som en del av vårt näringsliv, lokalt, och dess betydelse som utgångspunkten i livsmedelssektorns värdekedja på rätt sätt.

Vi kan inte sopa näringsutsläppen i haven under mattan, vi kan inte förbise odlingens inverkan på biodiversiteten. Vi behöver lyfta problemen och söka lösningar som en del av det helhetsperspektiv SFP har också i andra frågor. För de globala frågorna är viktiga också lokalt och därför behöver SFP våga ta tag i och diskutera dessa frågor inför kommunalvalet.

Om vi väljer att se jordbruket ur dehär perspektiven, tror jag att livsmedelskedjan och bioekonomin blir en intressant del av innehållet i SFP:s kommunalvalskampanj.

Skolfrågan i Pargas behöver ses ur ett helhetsperspektiv

Insändare i ÅU 13.11.2019

Med hänvisning till gymnasierektorernas insändare i ÅU (12.11) efterlyser vi en helhetssyn i diskussionen om hur centrumskolornas fastighetsfråga skall lösas. Innan vi gräver ner oss i två läger och inleder en tvåsidigt ensidig debatt för ett av de två alternativen som nu presenterats – gymnasierna på Skolgatan eller gymnasierna på Vapparvägen – behöver vi ta ett steg tillbaka och se på frågan ur ett bredare perspektiv.

Stadens uttalade målsättning är att vara attraktiv för barnfamiljer. Ett mångsidigt utbildningsutbud har en självklar plats i den diskussionen.

Rent statistiskt är det nuvarande (befolknings-/ studerande-) underlaget för en andra stadiets yrkesskola aningen för litet i Pargas. I dagens digitaliserade värld som strävar efter en ökad effektivitet är existensbetingelserna för både ett svenskspråkigt och ett finskspråkigt gymnasium i Pargas inte heller helt självklara.

Vi kan inte ta vårt fina utbildningsutbud som en självklarhet. Varje skola för sig, men också bildningssektorn som helhet behöver se över möjligheterna till effektivering och utvecklande av verksamheten: hur kan vi få ännu mer för pengarna, både i form av utbud och kvalitet?

Vi ser otaliga möjliga öppningar för en diskussion om samarbete mellan yrkes- och gymnasieutbildning som skulle gagna båda parterna. De facto uppmanar också både Lagen om yrkesutbildning och Gymnasielagen till ett samarbete: ”Utbildningsanordnaren ska samarbeta med anordnare av grundläggande utbildning, gymnasieutbildning, yrkesutbildning, läroanstalter för fritt bildningsarbete och andra anordnare av utbildning…”

Beträffande samarbete finns flera synvinklar av vilka vi upplever att studerandesynvinkeln är den viktigaste: hur kan eleverna/ studerande dra mest nytta av att skolor samarbetar? Vi ifrågasätter utgångsläget i rektorernas argumentation att man endast med en gymnasieutbildning som grund kan fortsätta till en högskoleutbildning. Dagens verklighet är en helt annan och i synnerhet på finlandssvenskt håll är yrkesutbildningarna viktiga rekryteringskanaler för många högskoleutbildningar. Framför allt skulle ett samarbete inom hela andra stadiet ge studerande fler valmöjligheter.

De gemensamma ämnenas andel i yrkesstudierna är förhållandevis liten. Ett fungerande samarbete med gymnasierna kunde underlätta rekryteringen av lärare till yrkesutbildningen. Om detta förverkligas som en köptjänst hämtar det samtidigt en inkomst till staden.

På samma sätt kunde studerandevården samordnas dels med kostnadseffektivitet som ledstjärna, dels med avseende på att studerandevårdsärenden smidigt följer med vid övergång mellan olika stadier.

Beträffande investeringen i nya skolfastigheter i Pargas behöver vi vara kostnadsmedvetna nog för att se möjligheterna till utnyttjande av dyra specialutrymmen över alla utbildningsgränser – en ändamålsenlig gymnastiksal må utgöra exempel på ett utrymme som behöver kunna betjäna elever och studerande på alla stadier.

Pargas stad och Axxell Utbildning Ab skall också ses som jämbördiga förhandlingspartners med en gemensam målsättning i förhållande till en potentiell hyresvärd, d v s Kustregionens utbildningsfastigheter Ab.

Vi tror att ett bra samarbete inom utbildningen gagnar alla parter. Det gäller ändå att modigt våga öppna ögonen för att utvärdera de möjligheter som nu finns serverade, tillsvidare osorterade på en silverbricka. Hur gör vi det bästa möjliga av en investering på ca 15 miljoner euro för staden i allmänhet och våra ungdomar i synnerhet?

Tomas Björkroth (SFP), medlem i Pargas stads bildningsnämnd

Maria Lindell-Luukkonen (SD), fullmäktigeledamot i Pargas stadsfullmäktige

Stadsfullmäktige 12.11.2019

Under det senaste året har staden ”levt över sina tillgångar”, d v s använt mer pengar på verksamheten än vad som kommit in i form av intäkter, främst då i form av skatter och statsbidrag. En höjning av inkomstskatten skulle korrigera årets negativa resultat endast på kort sikt. Det är en strukturell förändring i verksamheten som ger ett bestående och långsiktigt resultat.

Vi har stora investeringar på kommande åren 2021 och 2022, t ex renovering och byggande av nya skolfastigheter. Dessa investeringar, storleksordning 15 miljoner euro, kommer att finansieras med lån. Det är då det är viktigt att ha en sund ekonomi där intäkter och kostnader är i balans och som klarar av en ökad lånebörda med de kostnader det tillför. Med stor sannolikhet kommer vi att behöva se över inkomstskatten igen inför 2021 men år 2020 skall vi använda till att korrigera de strukturella problemen vi har i verksamheten.

Staden har också ett s k ackumulerat överskott (ca 10 miljoner euro) från tidigare år då verksamhetens kostnader varit mindre än intäkterna. Man ”sparar” vinsten från goda år för att använda den under de dåliga. År 2019 är ett dåligt år som tyvärr kommer att förbruka omkring hälften av överskottet, men det är stadens egna inbesparingar som nu används för att klara av det dåliga året.

Nu har ekonomichefen och stadsdirektören tillsammans med verksamhetsansvariga med hårt arbete fått ihop en budgetram som bygger på en inkomstskatt på 19,75%. Så sent som igår sa ekonomichefen att hon tror att den strama budgeten kan hålla med bra planering och rätta åtgärder. En del av den bra planering är det redan utlovade anpassningsprogrammet med genomtänkta och riktade sparåtgärder – och det är just det vi behöver för att få de strukturella felen i verksamheten korrigerade.

Vi har tidigare i år anställt en ekonomichef som vi har gett uppdraget och förtroendet att sköta stadens ekonomi. Skall vi genast i början ta det förtroendet av henne?

För att sammanfatta:

  1. Driften – verksamheten – behöver ses över och utvecklas så att stadens ekonomi klarar av kommande investeringar som behöver finansieras med lån år 2021,
  2. Staden har ett överskott från tidigare verksamhetsår som täcker det pågående årets minusresultat,
  3. Vi har en ekonomichef som fått ihop en budget med en bibehållen skatteprocent på 19,75%. Hon tror att den budgeten håller – varför skulle vi inte vi göra det?

Därför kommer jag att rösta i enlighet med beredningen.