fbpx

Tvåspråkighet och beslutsfattande

Kolumn ”Bakom paragraferna” i PK 10.11.2022

 

Under pågående fullmäktigeperiod har några små språkdiskussioner gett sig till känna.

Genast i början av perioden uppstod en diskussion kring hur representanter för de båda språkgrupperna på bästa sätt kan följa med diskussionen på möten och ta till sig info innan beslut.

Det framfördes önskemål om att all diskussion, åtminstone i fullmäktige, skall simultantolkas. Vi fick höra en åsikt om att förvaltning och beslutsfattande i staden har förfinskats. Bland annat.

I Pargas har sedan länge funnits en praxis att alla förtroendevalda kommunicerar på sitt eget språk. Härefter är det upp till ordförande eller beredande tjänsteman att se till att alla är införstådda i sak, både på finska och på svenska.

I praktiken har tvåspråkigheten synats t ex genom att beredande tjänsteman talar svenska medan presentationen är gjord på finska – eller tvärtom. Båda alternativen har varit ok.

En upplevd motsättning mellan de två språken handlar förstås om hur man skall få möten att löpa så smidigt och effektivt som möjligt utan att någon känner sig språkmässigt lämnad utanför – eller att man behöver tumma på sina språkliga rättigheter.

Upplevelsen handlar också om hur var och en hanterar förändring. Förhållandet mellan svenska och finska i beslutandeorganen har ändrat sedan senaste period. Då något ändrar behövs en del övning och lite tid för att nya tillvägagångssätt skall bli vedertagen praxis.

En språkdiskussion blir så lätt polariserad. Ändå är det inte en fråga om svenska ELLER finska utan både ock. Att båda språken kan finnas sida vid sida, samtidigt.

För Svenska folkpartiet är målsättningen en fungerande tvåspråkighet.

Enligt den s k taxellska paradoxen är det enspråkiga lösningar som garanterar tvåspråkigheten.

Detta betyder inte att de två språken skall hållas i sär utan att vi skall vara måna om att båda språkgrupperna upplever att de har lika rättighet att använda sitt eget modersmål t ex på möten och i beslutsfattandet.

Då båda språkgrupperna kan och får uttrycka sig på sitt eget modersmål har vi en verklig tvåspråkighet.

I Pargas, om någonstans, har vi en enastående möjlighet att tillämpa olika lösningar för att stärka en verklig tvåspråkighet. I Pargas är det naturligt att var och en använder sitt eget språk såväl i vardagliga situationer ”på stan”, liksom i förvaltning och beslutsfattande.

I Pargas är språkgrupperna också relativt jämnstarka och all service finns genuint att få på båda språken. Ingendera språkgruppen behöver känna sig förfördelad eller åsidosatt.

Just i och med att språkgrupperna är relativt jämnstarka skulle vi i Pargas ha en enastående chans att testa olika lösningar för att ytterligare stärka och lyfta fram vår fungerande tvåspråkighet.

Inom bildningen tillämpar man en språkstrategi som tar fasta på mångspråkighet och uppmuntrar till användande också av andra språk vid sidan av de inhemska språken. Kunskaper i både svenska och finska är en rikedom som inte blir mindre av en ännu bredare språklig och kulturell mångfald.

Förvaltningsspråket i Pargas är svenska, utgående från majoritetsspråket i kommunen. Vilket är då vårt ansvar som svenskspråkiga, gentemot det finskspråkiga i Pargas?

”Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll”, sa redan Pippi Långstrump.

Att vara snäll betyder inte att tumma på sina egna rättigheter, utan att se till att minoriteten har möjlighet att hålla fast vid sina.

Med beaktande av den taxellska paradoxen hjälper detta också att hålla det svenska språket starkt. 

Tomas Björkroth, ordförande för SFP:s fullmäktigegrupp i Pargas

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Thank you for your upload