Debatten som gick åt skogen – #suomalainenikimetsä

Yle:s dokumentär om gamla skogar, Suomalaiset ikimetsät, har väckt livlig debatt på de sociala medierna.

På basen av kommentarerna skulle man inte tro att det är samma program tittarna tittat på: en del tycker att programmet är det [ur skogsindustrins synvinkel] mest fördomsfulla någonsin, medan andra ser programmet som ett upprop till åtgärder för att rädda de sista spillrorna av den finska urskogen från en slutlig undergång.

Eftersom dokumentären berör naturbruk och det kanske mindre uppmärksammade av de två största miljöhoten idag – utarmningen av den biologiska mångfalden (klimatuppvärmningen är det andra) – vill också jag komma med ett inlägg i diskussionen.

Det handlar alltså om skyddandet eller utnyttjandet av skogarna i vårt land. Och som det så ofta går på sociala medier uppstår två läger: för eller emot, svart eller vitt. Varför är det så svårt att se gråtonerna i en diskussion där antalet sanningar är fler än två?

Dokumentären har helt rätt i att en stor del av naturens artrikedom finns i gammal skog, likaså att andelen gammal skog i Finland minskat under de senaste hundra åren (även om andelen gammal skog ökat något i Södra Finland under de senaste decennierna). Förutom att den totala arealen gammal skog har minskat, är ytorna också splittrade så att många hotade arter riskerar isoleras i sina små levnadsmiljöer.

Jag vill klargöra min egen åsikt i frågan redan här: vi måste skydda de gamla skogar vi har kvar, men naturskyddet behöver ske i dialog med möjligheten att utnyttja skogarna på olika sätt.

I dokumentären visas bilder på stora kalhyggen, våldsam markbearbetning på kalytorna och obefintliga skyddszoner t ex längs vattendrag; något vi alla kan vara överens om att inte hör till modernt skogsbruk. Inte heller dikas myrmarker längre, även om dokumentären lyfter fram det som ett hot mot orörda naturtyper.

Likaså visas björnar som betar blåbär och otaliga natursköna scener som jag nog kan hålla med om att klart insinuerar att skogsbruket håller på att kål på alla kvarlevor av gammal skog vårt land.

Mot den bakgrunden kan jag förstå att dokumentären väcker åsikter som så kraftfullt framförs på sociala medier: det finska skogsbruket är inte hållbart, vi måste skydda våra skogar bättre, skogsbranschen måste utvecklas till att bättre beakta naturskyddet och så vidare.

I dokumentären lyfts också fram ”fakta” att ”det uppstår ingen ny urskog”. Om definitionen på urskog/ gammal skog är att åldern är över 140 år, hur klassas dagens hundraåriga skogar om fyrtio år?

Varför lämnar man oberättat att biomassan i de finländska skogarna har ökat markant under de senaste hundra åren, eller att kolbindningen är som störst då tillväxten är som snabbast, d v s i förhållandevis ung skog?

Skogsindustrins förtjänster är ett kapitel för sig, men tänker sig någon att man kan förbise skogsindustrins fundamentala roll som en del av bioekonomin eller näringens nationalekonomiska betydelse? Att (gammal) skog är för värdefull för att kategoriskt omvandlas till cellulosa då tillväxten avtar vågar jag nog påstå att också skogsägare och skogsindustrin är överens om.

Varför kan ”urskogsnationalisten” inte dra jämt med ”skogsindustrinationalisten” (begreppen lånade från dagens HS). Parternas värderingar är i grund och botten samma, det finns en samsyn kring att gammal skog är värdefull.

De värdena är utnyttjade också i dokumentären Suomalainen ikimetsä. Om de sedan använts rätt eller fel, det får var och en avgöra själv.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.